Blivande pappa
Jag ska på något sätt försöka förklara hur jag känner nu, helt öppet och ärligt inför att bli pappa.
För det första känner man en liten bakomliggande skuld då man ser sin gravida sambo vanka sig fram och ta sig för ryggen. Det gör ont i mig att hon har så ont och jag inte kan göra något åt det. En annan känsla man har är beskyddandekänslan, fan vad jag vill att dem ska ha det bra. Med dem menar jag min sambo och vårat barn. Med beskyddande menar jag inte bara "Stå brevid med en gren och slå ner dummingar" utan snarare att jag vill jobba och skaffa pengar till hushållet (vilket jag enligt mig själv inte gör nu). Känslan att jag måste fixa hemma och låta min sambo vila är riktigt stor. Har nog aldrig varit så huslig som jag är nu.
Andra känslor som jag har är att jag är sjukt orolig över förlossningen, men samtidigt väldigt lugn...kanske inte så konstigt med tanke på att det är inte jag som ska krysta ut en vattenmelon. Än mer orolig är jag nog för hur jag kommer vara runt barnet då det har kommit till världen, kommer jag palla byta blöjor , kommer jag tappa barnet, eller kommer allt gå bra. Med tanke på att jag glömmer saker överallt...kommer jag glömma barnet?
Att vara en semi-arbetslös blivande pappa är inte så jävla kul, min sambo ger mig inga skuldkänslor för att jag inte har jobb. Det är snarare jag som ger mig själv det, jag vill kunna beskydda min familj och se till så att vi har tak över huvudet. Det kan jag inte göra nu.
Andra tankar om framtiden är...reklambranschen har ett krav på att man ska jobba mycket, det är jag helt klart redo på att göra, men kommer det att innebära att jag missar mina barns uppväxt? Jag är rädd för att bli "farbrorn som kollar fotboll på kvällen och ger oss presenter"
Verkligheten bakom att bli pappa börjar komma ikapp, men allt som jag säger så finns en sanning, jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu.
