Bötes blogg

Usch och fy blogg.se för att ni tillhandahåller dessa vidriga stilar för allmänhetligt bruk. (hittade på ordet jao) punkt efter parantes.

Klockan är 04.00 Lördagen den 27e februari, Karin väcker mig och säger "Det är nog dags nu" - vilket leder till att jag studsar upp ur sängen och inte vet på vilket ben jag ska stå, jag försöker naturligtvis att mörka detta så att Karin inte tycker att jag är knäppare än vad jag är.

Morgonen går och dagen börjar komma igång, likaså värkarna, vi åker in till Danderyd och hoppas på att få en bebis innan dagen är slut. Inte det nej.....blev hemskickade med värktablett och en ordinering om att komma tillbaka när det "närmar sig" Vi åker förbi Coop påvägen hem, köper lite för mkt chips och godis, Karin sitter och har ont, jag försöker fördriva tiden och tänka på annat genom att spela datorspel. Vilket för övrigt inte är poppis om man har en gravid sambo.

Klockan närmar sig tolv på lördagskvällen "Nu får det fan vara nog" säger Karin. sagt och gjort så ringer vi BB-taxi aka svärfar Manne. Ringer dock först Danderyd som säger att det är fullt och vi får åka till Karolinska istället. "FAN" tänker jag, har hört så jefla bra om Danderyd och får nu åka till ett okänt stället. Karin mumlar ngt om att "bara ungen kommer ut" och så åker vi iväg. Väl framme så kliver vi ur bilen, Karin får en värk. Det gör ont att jag inte kan dela hennes smärta. Men inte lka ont som hennes smärta gör.

Kommer in på ett mottagningsrum där jag genast plockar upp kameran och börjar fota alldeles för många alldeles för ärtiga bilder. Glidslemsburken är kul att fota av ngn anledning, kan bero på att korken matchade perfekt med en Gerbera bakom den.

Efter en inledande undersökning och vad som kändes som femton dagars väntetid får vi gå vidare till en förlossningssal.

Där inne möts vi av barnmorskornas motsvarighet till kapten Haddock, svor och domderade, men jag gillade det, tror Karin också gjorde det. Hon snackade om att det var skitsnack att epidural gjorde så att värkarna blev svagare osv osv. Skön tant liksom.

Efter en stund så gick hon av skiftet och en ny dök upp, Karin fick sin epidural och vi fick sova ett par timmar. Karin vaknade före mig och såg sköterskorna tassa på tå för att inte väcka mig, varför väckte dom mig inte, jag vill ju inte missa ngt. Klockan börjar nu närma sig lunchtid på söndagen den 28e februari. 11.45 drar krystvärkarna igång. Karin skriker och har ont på ett sätt som inte går att förklara, jag vill skrika med henne men gråter nästan av medlidande istället. Hon skriker "Jag orkar inge mer" Men det gör hon, jag är så stolt och imponerad. 12.10 föds vad jag bara kan säga är världens vackraste barn. Vår dotter, jag gråter, högt och tydligt. Karin ber mig ta en bild, jag kopplar först inte, sen ber hon mig igen. Då tar jag den första bilden på henne. Vår dotter!

Allting börjar nu lugna ner sig, jag klipper navelsträngen och får sitta ner i fåtöljen som jag bara några timmar sovit nervöst i - med vår dotter. Jag tittar på Karin och säger, "Det här är ingen Charlie" Karin svarar "Nej eller hur?" Vi har just nu inget namn på vår dotter? Hjärnan går på högvarv...Eulalia? Nej inte Åsa-Nisses fru, det går inte.

"Vad säger du om Lova?" Frågar jag.

Inget svar men ett menande fundersamt leende.

Efter detta börjar en jobbig sak att hända. Karin börjar blöda...mycket. Jag är livrädd, livrädd för att uppfostra ett barn ensamt utan en mamma till barnet, jag gråter skriker och har ångest inom mig men allt jag försöker visa för Karin är ett leende som visar att allt kommer att gå bra.

Till slut går allt bra och vi har nu vår dotter. Utmattade leds vi in till BB-hotellet. Vi får vårat rumm och lägger oss där inne med vår dotter mellan oss i sängen. Vi är föräldrar, till en dotter, ganska snabbt kommer vi fram till hennes namn. Lova Lycka Maria Egenaes. Vackraste namnet i stada! Underbart!

Karin och Lova somnar, jag sätter mig i fåtöljen och tittar på dem, jag gråter lite av kärlek och lycka.

Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva detta. Sann lycka och kärlek. Jag är pappa!

Ett tag efter att vi kommit hem, torsdagen den 4mars gjorde jag något annat som jag inte trodde jag skulle göra. Jag friade, inte på knä, inte på toppen av eiffeltornet utan i vår säng med Lova emellan oss.

Vill du gifta dig med mig?
Va? är du seriös?
Ja
Ja men det är klart jag vill!

Livet närmar sig perfektion!

Tror fan det är perfekt.

Nu jobbar jag även om dagarna, skönt med ett jobb att gå till och en möjlighet att tjäna pengar till min familj. Att Karin är hemma och är världens bästa mamma gör mig lite avis, både på henne som får vara med Lova så mkt men samtidigt på Lova som får vara med Karin så mkt. Hur som helst, varje dag jag kommer hem från jobbet så kommer jag hem till världens två bästa tjejer. Min Familj

Jag älskar er!