Kompletteringsförhållande
Tvåsamheten har mer och mer börjat ifrågasättas om det är så man ska leva, ska man i 40-50år leva med samma person så kommer den andra personen i förhållandet kunna komplettera på ett sånt sätt som ingen kan. Tvåsamhetsförhållandet kan handla om att man känner sig halv på något sätt, jag vet att jag känner mig själv rätt väl, men när jag varje dag lär mig någonting nytt om mig själv då jag är i ett förhållande så börjar jag fundera på om jag verkligen känner mig själv och att tvåsamhet kanske är vägen för mig att lära känna mig själv?
Tankarna snurrar lite nu när jag försöker greppa dom, men det jag förösker säga på något sätt är att ett tvåsamhetsförhållande kan ge mer än singellivet. Det är något som jag är 100% säker på.
Sen har jag funderat lite på andra relationsformer....är det något att hänga i julgranen, det är det säkert, men inte för mig...idag.
Ett förhållande med tre eller fler medlemmar är inte normen i samhället, men varför inte, om jag kompletteras så mkt som jag gör i ett tvåsamhetsförhållande, varför kan jag inte utvecklas mer om jag har fler partners.
Jo jag tror det är såhär att fortfarande är tvåsamheten kulturellt inprintat i våra hjärnor/hjärtan och det finns på något sätt en spärr som inte tillåter oss dela med oss av den som man älskar, kanske däri grunden till svartsjuka ligger.
Men varför finns då otrohet? Jag tror det inte behöver handla om känslomässig otrohet, det kan även ligga på ett sexuellt plan, enbart. Vad är då värst, en sexuell eller känslomässig otrohet?
Svårt att säga, men otrohet är ett sånt svårt begrepp nu när bisexualitet har blivit mer kulturellt accepterat. Är det otrohet om sin partner har sex med ngn av samma kön?
Det jag tänker är att bara det är på en sexuell nivå utan känslor så kanske det inte är det. Någon med samma kön kan ge upplevelser i sängkammaren som någon av det andra könet inte kan....(kan jag tänka mig, har aldrig prövat så jag vet inte.)
Ahja åter till tankekedjan, är det otrohet då ens partner har sex med någon av samma kön om man lever i ett heterosexuellt förhållande och är det otrohet om ens partner har sex med någon av motsatt kön då man lever i ett homosexuellt förhållande?
Jag tror stenhårt på förhållandeformen tvåsamhet, men är det för att jag har blivit kulturellt bombarderad med att det är normen eller är det för att jag trivs med den situationen? Den kulturella uppväxten vi får formar våra åsikter om allt, allt ifrån vilken färg som är grabbigt till vilken mat som ska ätas på julafton. Varför ska man följa normen som kulturen satt i sten?
En hypotetisk fråga som ni kan suga på:
Ett förhållande på två där båda kompletterar varandra så att man blir hel är ett korrekt sätt att leva men om man fortfarande känner att det inte räcker, ska man då nöja sig med att följa normen?
Partnerskapet är inte bara en kulturell yttring, vi söker som du säger efter att komplettera oss själva, men känner också ett behov av fysisk närhet. Jag tror inte att det bara på på grund av samhällsnormen som vi söker oss till en partner, det är ett biologiskt behov, reproduktion och flock beteende in action. Tvåsamheten är den kristna normen, men då måste man ju fråga om inte människans behov av att äga/avundsjuka har lika mycket med det att göra. Aja, hönan eller ägget? Men vad som vore intressant är om det fanns fakta som sa att i ett mer och mer sekulariserat samhälle blir det vanligare och vanligare med annat partnerskap än tvåsamheten.
Och angående din tankenöt; i ett förhållande har man inte bara sig själv att tänka på, så ifall man prioriterar sina egna behöv högre än sin partner är det inte ett jämställt, ergo betydelsefullt förhållande. Är det inte först när den andres behov är lika viktiga som ens egna som man kan nå sann tvåsamhet?
Fy bubblan så sjukt peppad jag är på att svara er båda... men sitter på jobbet och kan inte riktigt ta så mycket fokus från mina patienter.....
får bli senare ikväll...
tills dess rekommenderar jag att läsa lite i min blogg...
http://gryyneet.blogspot.com/2008/03/tankar-om-krlek.html
http://gryyneet.blogspot.com/2008/04/frnuftet-vs-knslan.html
...och dagens inlägg om queer. :P
Du tar här bara upp en typ av förhållande och lämnar därmed ute andta typer av förhållanden, ta till exempel fårt lilla kolektiv där vi har ett slags förhållande till varandra, där vi på olika sätt kompleterar varandra och finns i varandras vardag, detta är ett på alla sätt accepterat förhållande för att det inte innefattar nått sexuellt, så samhällets sätt att se på förhållanden defenierar dem som sexuella förhållanden och det är bara under sånna former som man är upväxt med vissa normer. Jag tror att hurvida det är rätt eller fel att ingå i tvåsamhet är individuellt och att vissa helt enkelt inte klarar av ett liv i rellativ ensamhet.
Galet kul att ni spinner vidare på tankesättet och fortsätter diskutera.
VD: Vi tog vår diskution vidare på msn så du vet att jag håller med dig och att en tvåsamhet kan bli en form av symbios där båda parter utvecklas tillsammans.
Gryn: Vi lär nog prata en del då vi kommer hem och jag ser fram emot en lång kommentar senare :P
Nikolas: Ett kompletteringsförhållande kan självklart finnas inom ett kollektiv, men jag lade min grund till detta inlägg ur ett perspektiv som riktar sig till en romantisk relation.
Jag hävdar benhårt att tvåsamhet endast är en social konstruktion som har bildats pga kyrkan, makt och lagstiftning, och som har kommit att bli allmängiltigt.
Det finns forskning som menar att de hormoner som utsöndras när vi är kära, endast kan mjölkas ut i fyra år. Biologer tror att meningen med detta var att vi blir kära - har massor med sex - får barn - lever ihop barnets första år... för att sedan träffa ny partner och börja om. Resultatet skulle bli att vi breddar genetiken. Jag hörde någon forskare på tv härom dagen som sa att om ett barn inte blivit till de två första åren i en relation, så signalerar hjärnan att det är dags att byta partner... (kanske var lite poplärvetenskapligt, inte vet jag)...
Angående otrohet då...
Förr gifte vi oss i rent affärsmässiga syften. Gårdar slogs ihop, vinning för alla parter. Med industrialismen började vi gifta oss av kärlek, men kontraktstänket finns fortfarande kvar. Tvåsamhet innefattar kontraktet trohet. Frågan är då om otrohet svider mest på grund av handlingen som sådan, eller om det är besvikelsen över kontraktsbrottet. Hönan och ägget. För egen del anser jag att känslomässig otrohet är värre än sexuell. Sex är just bara sex - det är lust. Sex med någon man älskar är kärlek. Men det är alltid lättare att tänka utanför boxen än att även leva utanför den.
Första kommentatorn här skriver att vi söker tvåsamhet för att vi behöver närhet. Men det kan vi väl få utan en tvåsamhetsrelation? PRecis likaså med barn. Enligt somliga antropologer och sociologer är sexualitet endast kulturellt och det finns inget biologiskt med det. Dvs vi har inte sex för reproduktiones skull, det är snarare sekundärt, ett resultat.
Kommentatorn fortsätter att ifrågasätta om det finns fakta som visar på att andra relationsformer än tvåsamhet är vanligare idag. Det vettekatten, men klart är ju att vi skiljer oss lättare idag än förr. Detta finns det en rad anledningar till, bland annat att vi inte BEHÖVER varandra idag. Vi har ett gott socialt skyddsnät och det är inga större problem att vara ensamstående mamma. (okej, haja vad jag menar nu.. ingen behöver svälta i det här landet)... En sociolog som heter baumann har skrivit om vår syn på kärlek idag. Vi lever i ett konsumentsamhälle där vi kastar och köper nytt, vi lagar inte. Likaså tycks vi göra med kärlek. Klart att störrre möjligheter till att träffa nya människor har inverkan här. Om vi dumpar partnern är det bara att regga sig på första bästa dejtingsajt och leta nytt (hujedamig tycker jag).
Den hyptoetiska frågan är inte lätt att svara på. Jag tror man måste hitta sin egen åsikt och hoppas att sin partner håller med. Men jag diggade verkligen den här formuleringen :Är det inte först när den andres behov är lika viktiga som ens egna som man kan nå sann tvåsamhet?.
tack för mig, limpmacka.
nikolas: Ja, den platonska relationen är i allra högsta grad lika mycket värd som den romantiska, men diskussionen handlar i det här fallet, ser jag det som, huruvida man har en chans att fungera i just det romantiska. Jag älskar mina homeboys av hela mitt hjärta och dom kompletterar mig, men det är en annan form av samspel. Man blir inte svartsjuk på samma sätt om en polare har andra polare förutom en själv.
Gryn: Att tvåsamheten endast är en social konstruktion övertygar du mig inte om. Hur den är strukturerad är däremot en annan femma. Det du skriver om giftermålets historia är en bra poäng, som jag håller med om, men bara för att tvåsamheten är stöpt i en form behöver det väl inte betyda att den är felaktig? Jag tror snarare att vi tar den på för stort allvar, som jag sa till Böte, att det kvittar om det är för en vecka eller förtio år. Så länge det känns rätt är det givande och värt att hålla kvar. Så länge man är ärligt med sig själv och sin partner. Jag försöker inte försvara tvåsamheten, det är något jag själv synar i sömmarna, men jag tror inte att det är något som uppkommit varken av ren slump eller av rent och skärt jävulskap ^^
Jag länkade ett par av mina gamla blogginlägg och i en av dem texterna skriver jag precis det du poängterar här: att det kvittar om kärleken varar i en dag eller i en evighet. det är en skön känsla....
Och ja, vi tar tvåsamhet, heterosexualitet, på för stort allvar. För att göra det enkelt för mig ber jag dig läsa mitt senaste inlägg om queer. Du tycks också ha queera glasögon på dig ;)
Och förresten säger jag aldrig att tvåsamhet är fel, men eftersom vi människor är komplexa och olika så borde det också innebära att andra former av kärleksrelationer, än just tvåsamhet, borde vara okej.
