Bötes blogg

Jag har idag upplevt en ny känsla. Skuld över att inte vara där. Är det en vanlig känsla hos föräldrar som är borta från barnet och roar sig? Att jag är borta och jobbar är en annan sak. Det är för Karin och Lovas skull, men när jag kollar en fotbollsmatch och spelar tv-spel med ett gäng polare så är det för min skull. Egoismen som tidigare var det normala har bytts ut mot att allt kretsar kring familjens bästa. Skulden som kommer av att vara egoistisk är speciell. Allt detta utspelar sig i mitt huvud utan någon annans inblandning. Det är ingen som pekar ett finger mot mig och säger "DU ÄR EN DÅLIG PAPPA SOM KOLLAR PÅ FOTBOLL ISTÄLLET FÖR ATT VARA TILLSAMMANS MED DITT BARN." Det är nog snarare jag själv som pekar detta finger mot mig själv. Jag har hört mycket av att personer blir "tofflar" så fort de får barn. Klart som fan att man blir toffel, vem vill inte ha de personer som man älskar mest i sin närvaro hela tiden? Jag undrar också, kommer denna känsla naturligt för alla människor. Eller är det någonting invant? Jag gissar på att känslan av att behöva någon är medfödd. Men jag tror samtidigt att känslan av att vara behövd kommer först då man får barn. Inte för att jag misstror Karin på något sätt. Men jag känner att jag också behövs. Att vara pappa är en sak, att vara en bra pappa är en annan sak.