Bötes blogg

Hur fan ser min blogg ut egentligen....illa. Ska nog byta ställe att blogga på och starta en vettig blogg. Både för att kunna fixa en lite snyggare och för att nischa den lite.

Okej, nu är jag pappaledig. Lova sitter i sängen här i gästrummet och inspekterar sin navel. Så spenderar hon sin fritid. Lovely, Det är en viss skillnad från att gå till jobbet varje dag må jag säga. Idag har vi hunnit med öppna förskolan och att byta batteri i Karins klocka.. Spännande liv i know. Livet är lovely.

Jag har idag upplevt en ny känsla. Skuld över att inte vara där. Är det en vanlig känsla hos föräldrar som är borta från barnet och roar sig? Att jag är borta och jobbar är en annan sak. Det är för Karin och Lovas skull, men när jag kollar en fotbollsmatch och spelar tv-spel med ett gäng polare så är det för min skull. Egoismen som tidigare var det normala har bytts ut mot att allt kretsar kring familjens bästa. Skulden som kommer av att vara egoistisk är speciell. Allt detta utspelar sig i mitt huvud utan någon annans inblandning. Det är ingen som pekar ett finger mot mig och säger "DU ÄR EN DÅLIG PAPPA SOM KOLLAR PÅ FOTBOLL ISTÄLLET FÖR ATT VARA TILLSAMMANS MED DITT BARN." Det är nog snarare jag själv som pekar detta finger mot mig själv. Jag har hört mycket av att personer blir "tofflar" så fort de får barn. Klart som fan att man blir toffel, vem vill inte ha de personer som man älskar mest i sin närvaro hela tiden? Jag undrar också, kommer denna känsla naturligt för alla människor. Eller är det någonting invant? Jag gissar på att känslan av att behöva någon är medfödd. Men jag tror samtidigt att känslan av att vara behövd kommer först då man får barn. Inte för att jag misstror Karin på något sätt. Men jag känner att jag också behövs. Att vara pappa är en sak, att vara en bra pappa är en annan sak.

Det var nu länge sedan som jag var ensam hemma med Lova.

Det finns folk, och så finns det fä. Fä kan man definiera på olika sätt, men jag väljer idag att prata om en speciell sorts fä. Ett fä som med sin självbaserade världsbild inte ser sina egna fel och därför väljer att se andra personers åsikter som hot och anklagelser. Det finns många olika exempel av sådana människor genom historian. Ett rätt bra exempel på bristen av förmåga att förstå kritik....Nordkorea.

Nu undrar jag här, har situationen "Bli väckt av ett fyllesamtal" någonsin varit en behaglig upplevelse? Eller är det bara jag som har blivit gammal?

Det vaknade jag till i morse, det och en välriktad spark i halsen av dottern.

What the fuck folket?

vad är detta egentligen, en liten katt som inte är någonting annat än i vägen. Jag bläddrade lite genom H&Ms katalog idag och kollade efter saker till Lova, hittade en rätt söt huvtröja...trodde jag. Nere i ena hörnet av huvtröjan såg jag någonting, tro fan att det var kattkräket som var där.

Katten är egentligen ingenting, ett varumärke, en logotyp för ingenting. Visst, de har lyckats med sin branding, men vad innebär märket, vad ligger det för värderingar i symbolen. Ur ett rent marknadsperspektiv har dom lyckats, men säljer dom ut sin logotyp till allt eller är det en öppen symbol som alla får använda. Jag har sett allt från Hello Kitty tröja (logiskt) till Hello Kitty tamponger (wtf).

Nej fan heller, Hello Kitty undanbedes.

Vad innebär ordet familj för dig?
För mig betyder det konkret och väldigt objektivt att den är en grupp människor som står varandra nära och värnar om varandras välmående. Familj kan också uppfattas som de som alltid ska finnas där och stödja varandra. eller varför inte de som är där och sopar upp efter de andra i familjen.

Nu när jag har en "egen" familj där jag är en av de äldre och därför mer ansvarstagande gestalterna. Försvinner jag då ur min gamla familj eller ligger min roll kvar där på något sätt. Rollen som son och bror har plötsligt ändrats till rollen som far och make. Men kan man inte vara båda två samtidigt. Jag vill fortfarande att pappa ska visa hur jag lättast byter förgasare på en Volvo Amazon eller att morsan ska visa hur man bäst rensar fem liter lingon eller att jag ska finnas där för min lillebror och min lillasyster som storebror.

På sätt och vis känns min "gamla" familj längre bort än min "nya" familj. Kan vara för att de i snitt är 55mil bort eller något sånt, men på något sätt känns min roll där förbrukad. Kan jag inte vara son, bror, far och make samtidigt?

Måste jag välja en familj, eller handlar det bara om en omställning?

Familjen finns alltid där säger man, men det är inte alltid så det känns.
Förändras synen på mig då jag får barn?
- Självklart.
Men ska det även innefatta min närmaste familj?
Behöver jag mindre stöd bara för att jag blivit pappa?
- Nej snarare tvärt om, jag behöver mer.

Jag vill kombinera båda familjer, men hur ska jag göra det då jag är så långt ifrån den ena?

Idag testar jag på detta, börjar förstå vad det innebär att vara hemma med barnet.

Det kom en skur av varmt sommarregn idag, det tycker jag är bra. Skönt med lite regn som bryter av värmen lite granna.

Den här värmen gillar jag väldigt mycket men den medför vissa problem. Vi har som plan att om en vecka åka upp till Umeå. Om den här värmen fortsätter så kommer vi inte kunna göra det. Jag tänker inte sätta vår dotter i vår bil utan AC, funkar helt enkelt inte.

Hela tanken om att åka upp känns som ett sort projekt, det är det iofs, jag menar 65mil i bil med barn, sambo, barnvagn och packning. Det finns risker att citat ur "Vi hade i alla fal tur med vädret" kommer dyka upp under färdens gång.

Förra året hade jag och Karin en Roadtrip, THE ROADTRIP. Den var fan epic, riktigt schysst och ett utmärkt tillfälle för oss att komma varandra ännu närmre, nu ska vi se hur en roadtrip norrut med en fem månaders bebis går. Spännande.

Tanken om resan norrut får mig att tänka på hur allt var då jag bodde där kontra hur det är nu, jag kan stapla upp lite olika saker för att jämföra.

Sitter och svettas som en norsk fårfarmare i lusekofta och njuter av det. Sommaren är verkligen min årstid, jag älskar när det är varmt och när solen skiner. Begreppet svensk sommar för tankarna till regn och grått men som tur är har vi inte sett den klassiska svenska sommaren i år...ännu.

Jadu, nu har vi ju monarki, att vi år 2010 har en kung i ett modernt land som Sverige är lite tragiskt tycker jag. Borde vi inte avskaffa kommunstyrelse och helt enkelt ha adel som styr? Eller varför inte en byaäldste, och när vi ändå är på g så byter vi ut den allmänna sjukvården mot en lokal medicinman.

När Åsa Ögren skriver:

Kanske man ska börja jobba som det, det gick ju bra igår på Simon och Helenas bröllop. Väldans trevligt hade vi där också :) Tack för en trevlig dag Simon och Helena